Otitis externa

Extern otit är en mycket vanlig diagnos inom smådjursvården. I en nyligen genomförd studie var otit eller infektion orsakad av öronskabb (Otodectes cynotis) den slutliga diagnosen hos 5 % av alla undersökta hundar och hos 2 % av alla undersökta katter.1 Även om extern otit är vanligt förekommande, kan behandling av denna sjukdom (i likhet med många andra hudsjukdomar) vara utmanande och ibland frustrerande. Lyckad hantering kan innebära långvarig eller till och med livslång behandling, vilket kräver ett stort engagemang från djurägaren och en god relation mellan djurägare och veterinär.

1 = Hill, P.B. et al. Veterinary Record (2006); 158: 533-539

Vad orsakar extern otit?

Etiologin för extern otit är multifaktoriell och innefattar varierande kombinationer av primära och sekundära orsaker till inflammation, tillsammans med upprätthållande och predisponerande faktorer. Denna klassificering återspeglar de senaste rönen inom veterinär dermatologi.

Primära orsaker till inflammation inkluderar allergiska hudsjukdomar (som atopisk dermatit och födoämnesöverkänslighet), ektoparasiter, främmande kroppar, keratinisationsstörningar, tumörer eller polyper i hörselgången, samt immunmedierade och autoimmuna sjukdomar.

Sekundära orsaker till inflammation inkluderar bakteriella infektioner och jästsvampinfektioner. Infektioner uppstår när de primära inflammationsorsakerna lett till en förändring i hörselgångens mikroklimat, och då det dessutom föreligger upprätthållande och predisponerande faktorer, som gynnar tillväxten av mikroorganismer.

Upprätthållande faktorer uppkommer som en följd av öroninflammationen och förhindrar att den läker av. Exempel på sådana faktorer inkluderar förlust av örats självrengörande mekanism samt progressiva patologiska förändringar i hörselgången. Dessa faktorer förändrar miljön i hörselgången, till exempel genom att minska lumen, minska luftcirkuleringen, ge ökad fuktighet och erbjuda näring och en "fristad" för mikrober. Dessa patologiska förändringar kan bli irreversibla om öroninflammationen inte behandlas korrekt. Predisponerande faktorer ökar risken för att djuret ska utveckla otit, men orsakar inte ensamt otit - utveckling av otit kräver alltid förekomst av underliggande primära utlösande faktorer.

Predisponerande faktorer inkluderar strukturella avvikelser (t.ex. onormalt trånga hörselgångar, hängande öron eller mycket håriga hörselgångar), hög fuktighet (t.ex. på grund av bad), endokrinopatier såsom hypotyreos samt iatrogena faktorer (t.ex. skador från användning av bomullspinnar).

Mikrobernas roll

I en normal hörselgång är huden inte steril. Den normala floran består främst av grampositiva bakterier, men mängderna är små. Jästsvampar är också närvarande i små mängder. Bakterier och jästsvampar är således inte primära faktorer för utveckling av otit, eftersom de inte orsakar otit i ett normalt öra. Förändringar i hörselgångens mikroklimat kan emellertid resultera i överväxt av dessa kommensala mikrober eller till en förskjutning mot icke-kommensala patogena gramnegativa bakterier. Om detta inträffar kan bakterie- och jästsvampinfektioner fungera som sekundära orsaker till otit.

En förskjutning mot gramnegativa organismer, som Pseudomonas, resulterar ofta i kronisk extern otit. Genom att förhindra att akuta fall blir kroniska, via rätt slags initial behandling samt kontinuerliga, förebyggande åtgärder, kan man bidra till att förebygga infektion med denna svårbehandlade bakterie. Tabellen nedan ger en översikt över förekomsten av olika mikroorganismer, som isolerats från över 3200 hundöron med extern otit i 15 olika kliniska studier.2 Stafylokocker och Malassezia var de vanligaste isolerade mikroberna. Gramnegativa organismer som Pseudomonas isolerades avsevärt mer sällan.

Staphylococci 51.6%
Malassezia pachydermatis 41.6%
Streptococci 15.1%
Pseudomonas 13.5%
Proteus 10.9%
Coliforms 8.8%

2 Harvey, R.G.et al Ear Diseases of the Dog and Cat (2001); 37 Manson Publishing

Kliniska tecken

Kliniska tecken på otit inkluderar klåda, huvudskakning, sekret från örat, dålig lukt samt smärta eller obehag. Ofta upptäcker djurägaren ett eller flera av dessa kliniska tecken, vilket får honom eller henne att uppsöka veterinär.

Diagnos

Extern otit kan diagnostiseras genom bedömning av kliniska tecken, samt genom att utföra en allmän klinisk undersökning och en otoskopisk undersökning. Helst ska även en cytologisk och parasitologisk undersökning utföras i samtliga fall, för att möjliggöra val av lämplig behandling. Om stavformiga bakterier upptäcks vid den cytologiska undersökningen, bör prov med öronsekret skickas för odling och känslighetsbestämning.

Otitfallen kan klassificeras som akuta, subakuta, kroniska eller återkommande, beroende på hur länge de kliniska tecknen har förekommit, samt hur fallet tidigare har svarat på behandling.

Akut Kliniska tecken i ≤7 days
Subakut Kliniska tecken i >7 men ≤30 days
Kronic Kliniska tecken i >30 days
Återkommande       Episoderna går över efter rätt slags behandling, men kommer tillbaka med jämna mellanrum

Tiden räcker inte till att få en fullständig dermatologisk anamnes i samband med ett 10 minuters besök, men om det är första eller andra gången som djuret drabbas av akut extern otit är en utförlig dermatologisk anamnes och undersökning sannolikt inte nödvändig. Om otiten är återkommande eller kronisk krävs emellertid en mycket mer utförlig dermatologisk sjukdomshistoria och en hudutredning . Dessa fall kan kräva remiss.

Behandling

Första eller andra gången djuret drabbas av akut extern otit är det rimligt att förskriva symtomatisk behandling. Lokala behandlingsalternativ innefattar öronrengöringsmedel (till exempel CleanAural) och läkemedelsbehandling av örat (såsom Canaural vet.).

Oavsett vilken lokalbehandling som väljs, är det viktigt att följa upp fallet för att kontrollera att hörselgången är ren, och att upprepa cytologiundersökningen för att försäkra sig om att infektionen försvunnit. Djurägaren bör göras uppmärksam på att det i många fall kan krävas förebyggande åtgärder såsom fortsatt öronrengöring för att förhindra återfall.

Katter och hundar som drabbats av en akut episod av öronsjukdom löper risk att utveckla återkommande eller kroniska tillstånd, vilket innebär att korrekt behandling av dessa tidiga episoder samt lämplig uppföljning och förebyggande behandling är av avgörande betydelse.

keyboard_arrow_up